162. Genikult av fåfänga

– Eftersom vi visserligen har höga tankar om oss själva men knappast tilltror oss att kunna åstadkomma någonting i stil med en målning av Rafael eller en scen i ett av Shakespears dramer, intalar vi oss att den förmågan måste vara alldeles otroligt märkvärdig, en utomordentligt sällsynt tillfällighet eller, om vi alltjämt tänker i religiösa termer, en nåd från ovan. På så vis främjar vår fåfänga, vår egenkärlek, kulten av geniet: för blott om detta tänks på mycket stort avstånd från oss själva, som ett miraculum, sårar det oss inte (även Goethe, den icke-avundsjuke, kallade ju Shakespeare en himmelsvitt avlägsen stjärna; varvid man bör minnas versen: "stjärnor, dem begär man ej!"). Men bortsett från dessa viskningar från vår fåfänga framstår geniets verksamhet på intet vis som väsensskild från den som bedrivs av en mekanisk uppfinnare, en astronom eller historiker eller en specialist på militär taktik. Alla dessa verksamheter blir fullt begripliga om man föreställer sig människor som inriktar sitt tänkande åt [ett] enda håll, använder allt som material, skarpt iakttar sitt eget likaväl som andras liv, överallt ser förebilder och impulser och aldrig tröttnar på att kombinera sina medel. Ett geni gör heller inget annat än att först lägga ut grundstenar, sedan lära sig att bygga, ständigt leta efter material och hela tiden forma om det. Varje mänsklig verksamhet är intill förundran komplicerad, inte blott geniets: men ingen är något "mirakel". – Varifrån då tron att geni enbart förefinns hos konstnärer, talare och filosofer? att bara de har "intuition"? (varmed man tillskriver dem någon form av trollkikare, med vilken de ser rakt in i tingens "väsen"!) Om geni talar människor enbart bara där de upplever verkningarna av ett stort intellekt som angenämast och de heller inte vill uppleva avund. Att kalla någon "gudomlig" betyder "här behöver vi inte konkurrera". Därtill: allt färdigt och fullkomligt möts av vördnad, allt som befinner sig i tillblivelse underskattas. Ingen kan av en konstnärs verk sluta sig till hur det har blivit till: det är hans smala lycka, för överallt där man kan skönja tillblivelsen blir man en smula avkyld. En fulländad framställningskonst avvisar varje tanke på tillblivelse; den tyranniserar i sin egenskap av redan existerande fullkomlighet. Därför uppfattas framför allt konstnärligt skapande personer som geniala, men inte de vetenskapligt verksamma. I själva verket är såväl överskattningen i det ena fallet som underskattningen i det andra bara utslag av en barnslighet hos vårt förnuft.

Mänskilgt alltförmänskligt, sid. 113
Friedrich Nietzche